Min ledare i nya numret av Svenska Marathonsällskapets tidning Marathonlöparen:
Alla är vinnare i långa loppet
Vem vann loppet? Det var jag – och du. Vi klarade 42 195 meter, vi passerade mållinjen. Vi sprang, lufsade eller lunkade. Vi nådde målet i dubbel bemärkelse.
På startlinjen är inget omöjligt. Hur är vädret? Skönt, lagom varmt. Formen? Toppen. Dags för personbästa? Ja, kanske.
En evig optimist öppnar ofta i lite för hög fart. Försöker hålla igen, men just i dag är jag stark och allt känns bra den första kilometern… Kanske håller det hela vägen?
Nej, jag lär mig aldrig, så jag tvingas sänka takten. Och jag glädjer sedan mig åt den fina banan och pratar med en medlöpare om dagsformen och bristande träning och nya skor och nästa lopp och själva tjusningen med att springa.
Jag sprang ett par kilometer i sällskap med en trevlig dansk herre i Liverpool Marathon för många år sedan och vi hann avhandla en hel del av livets väsentligheter.
Men ibland blir loppet en syssla i avskildhet, man springer i långlöparens filterbubbla.
Får du också spännande idéer i huvudet efter ett par timmars löpning? Det är som om trötta benmuskler skickar signaler till löparhjärnan, från kroppen till skallen. Blodet pumpar, fötterna jobbar på och tankarna flödar. Då grubblar jag på många saker. Jag kan börja fundera på skillnaden mellan fysisk utmattning och bristande motivation och så blandar jag alltid ihop kilometertid med hastighet.
Men viljan kan övervinna trötthet, och jag tvingas justera löptempot. Ändå blir det ofta jobbigt mot slutet. Men när mållinjen nalkas kommer ny kraft. Det gäller ju att klara maxtiden. Det var 6 timmar som gällde i Tidaholm Marathon 2024. Då sprang jag i mål på 5:59:20. Funktionärer, löpare och publik stod i målfållan och applåderade. En nygrillad hamburgare väntade också på mig.
Heder åt lopparrangörer som låter även långsamma löpare känna sig som vinnare. Alla som går i mål har betalt sin startavgift och de har bemästrat samma bana och förtjänar uppskattning och respekt.
Vinnare är alla vi som tar oss i mål, trötta men stolta, kanske som en av de sista.
Efter målgång med medaljen runt halsen är jag belåten. Jag gjorde det. Jag var inte snabbare än förra året, men klarade distansen igen och segrade över mig själv. Det var tungt, men jag sprang ett maratonlopp och kände mig nöjd med det.
Tiden är ju allt och ingenting. Den som är ute på banan lite längre får mer löpning för pengarna och den som tar mer tid på sig utför ofta en prestation likvärdig en snabblöpares.
Löparglädje är också känslan att ha segrat över sig själv, oavsett placering, oavsett tid.
Personbästa? Ja, varje gång. I långa loppet är vi alla vinnare.
